"Minnen från Bergstugan" av Jan-Åke Holmbring 

 

Barndomen med lekar och bad

Mina tidigaste minnen från Bergstugan är från somrarna på 1930-talet och början av 1940-talet, då vi som barn någon gång varje år besökte mormor Eva Lindbeck. Nu skall genast sägas, att vistelserna där i regel inte blev särskilt långvariga, eftersom vi syskon Holmbring ju redan bodde på landet, i prästgårdarna i Ljungbyholm och Villstad. Annorlunda var det för våra kusiner, Stockholmsbarnen Tom Cassel och Ulf och Anne Fredholm, som ibland vistades på Bergstugan hela somrarna. - Under den tid vi vistades i Bergstugan bodde min bror Gunnar och jag oftast i ”snedgarderoben” till vänster om mormors sängkammare på övre våningen och vår syster Birgitta i rummet mitt emot.

Av våra kusiner var det främst Tom Cassel, som var mest jämnårig med oss tre äldsta syskon, och vi var därför huvudsakligen tillsammans med honom. Ulf och hans syster Anne var ju flera år yngre och fick inte alltid vara med oss, vilket inte upptogs särskilt positivt. I den åldern spelade ett fåtal år en rätt stor roll. Exakt vad vi hade för oss har jag numera ganska vaga begrepp om  förmodligen var det alla möjliga lekar och hyss på barns vanliga vis. Till en stor del var dessa lekar troligtvis förlagda till våra mödrars gamla lekstuga, som vid denna tid fortfarande var helt intakt.
 
När det någon gång var dåligt väder var det regel att det skulle kokas gräddkarameller, som snabbt konsumerades. En annan sysselsättning, som vi barn lärde oss av mormor och våra mostrar var att lägga olika patienser.
 
Vi badade naturligtvis en hel del. Först och främst i det mest närliggande vattnet, ån nedanför byn, där vi alla under Karin Durlings överinseende fick lära oss simma. Jag har inget minne av att det var några större problem med att lära sig detta och det slutliga provet – att kunna simma över den djuphåla som fanns mitt i ån – klarades i regel med glans. Som ”simborgarmärke” belönades vi av moster Karin med en tjugofemöring, som ganska omedelbart omsattes i godsaker hos farbror Löf i handelsboden. Längre fram blev det även bad i Kolsjön, när vi själva kunde cykla dit, och någon enstaka gång åkt vi bil till Bellen eller någon av alla de andra sjöarna i trakten
Naturligtvis promenerade vi också någon gång under sommarens lopp i sällskap med någon eller några vuxna till Sigges kista, den märkliga grottan, som det finns så många mer eller mindre troliga sägner om. 

Visiter på Backegården

En ritual som hörde till det årliga besöket i Bergstugan var visiten i Backegården. Som jag minns det var Backegården ständigt bebodd av ett obestämt antal äldre damer och bland dessa var under de första åren främst och mest betydelsefull gammelmormor, mormors mor, Anna Tamm. Hon satt nästan alltid i stora salen och tog nådigt emot sina barnbarns barn, som vördnadsfullt och artigt skulle hälsa på henne. De övriga ”äldre damerna” var mormors systrar, som vi alltid kallade moster Hedvig, moster Anna och moster Ebba, eftersom mor ju gjorde så. Det var ju hennes mostrar. Även mormors kusin Karin Durling och hennes svägerska Julia Tamm fick heta moster Karin och moster Julia.

Herrarna på Backegården såg vi endast till vid de få tillfällen, då vi råkade vara i Bergstugan samtidigt som de hade semester. Det var Anton Tamm, morbror Atte, Per Tamm, morbror Per , Birger Winbladh, morbror Bisse och Erik Holmquist, morbror Erik. Från dessa sällsynta tillfällen har jag en bild av äldre män i vita, lätta sommarkostymer med mjuka vita tyghattar eller i något fall halmhatt.

De ungdomar, som under sommaren kunde förekomma på Backegården, hade vi knappast något umgänge med. Det var ju mors kusiner, pojkarna Winbladh, Ragnar, Folke, Olle, Bengt och Sten samt Hugo Holmquist. De var ju alla mer än tio år äldre än vi och hade helt andra intressen. Någon av dem – jag tror det var Sten Winbladh och Hugo Holmquist– ansåg för övrigt att vi borde titulera dem ”farbror Sten och farbror Hugo”! – Den enda av Backegårdsungdomarna, som vi var något så när jämnårig med, var vår syssling Brita Wiens. Hon var ju bara ett par år äldre än Gunnar och jag.

Måltider till vardags och i fest

Det var en ständig ström av gäster i Bergstugan, något som de gamla gästböckerna om inte annat bär vittne om. Mormor Eva ville alltid ha folk omkring sig, var synnerligen gästfri och bjöd gärna släktingar och vänner till Bergstugan och. Detta var ju långt före frysskåpens dagar och för att vara på den säkra sidan hade mormor alltid en surstek liggande på lut. Det gick ju inte att skaffa mat när som helst i Karlstorp på den tiden. Och god mat blev det! Det var nästan alltid kött till middagen; mormor tyckte inte om fisk! I regel lagade hon inte maten själv, men hon var duktig att instruera flickorna i köket och allt var ständigt mycket gott. – Beträffande mat är det något, som för alltid stannat kvar i minnet – det härliga varma franskbröden, som serverades till varje frukost!

Till middagarna serverades ofta de vuxna något att dricka ur en flaska dekorerade med blommor och blad i små spetsglas med samma vackra dekoration. Då vi barn frågade vad detta var, fick vi veta , att det var ”Bergstugevatten”, något som bara de vuxna kunde dricka. Ordet brännvin nämndes så vitt jag minns aldrig.

Som jag nu kommer ihåg från våra sommarvistelser, föresvävar det mig att vi alltid intog alla våra måltider på främre verandan, såväl frukost som middag. Det enda tillfället vi åt inne var vid kvällsmålet, som oftast serverades i storstugan.  Så var det säkert inte; vid dåligt väder åt vi nog inne ibland också. Men som i alla barndomsminnen var det ju alltid vackert väder!

En ofta återkommande gäst i Bergstugan var ”farbror Ödla”. Så kallade vi barn ingenjören Otto Cyrén, som var sonson till klockaren och organisten i byn Anders Cyrén. Han var en synnerligen god vän till Eva och Johannes Lindbeck och uppehöll även den vänskapen med mormor Eva efter Johannes död. Hans stora hobby var kräldjur, ormar och ödlor, därav vårt smeknamn på honom. Han hade läderfodrade fickor på sin rock och i dessa fickor förvarade han ödlor och ormar, som han hittat i markerna och som han demonstrerade för alla och som vi barn med skräckblandad förtjusning iakttog. Eftersom markerna runt Bergstugan alltid varit rika på huggormar, försåg han även mormor med ormserum att ha till hands om olyckan skulle vara framme.

 

Spår av trädgårdsmästaren Johannes Lindbeck

Bland andra minnen från Bergstugan är de rester av morfars blomsterodlingar, som i någon mån fanns kvar i min barndom. Johannes Lindbeck var en synnerligen intresserad och – som jag idag kan bedöma – även kunnig botanist. Hans stora intresse var framför allt fetbladsväxter, familjen Crassulaceae, och bland dem släktet Sedum. Jag tror att det än idag finns en bok i en bokhylla i Storstugan med titeln ”Genus Sedum”. På slänten nedanför Bergstugan lät morfar anlägga ett stenparti, där han planterade alla upptänkliga arter av släktet Sedum, inte bara dem han kunde samla in i Sverige utan även sådana som han införskaffade från en mängd främmande länder. Än idag kan man se rester av dessa främmande element i den svenska floran, sibiriskt fetblad Sedum hybridum, mongoliskt fetblad Sedum ewersii och kaukasiskt fetblad Sedum spurium för att nämna några. På slipade kalkstensplattor hade han även angett växternas svenska och vetenskapliga namn. Det mesta av allt detta är numera borta.  
Ett annat spår efter morfars trädgårdsmödor var den lilla damm, som han hade anlagt nere i trädgården i närheten av brunnspaviljongen, där han hade planerat att ha näckrosor. Vad jag kan förstå misslyckades detta projekt totalt, men den cementerade dammen finns fortfarande kvar .

I byns kyrkskola

I slutet av sommaren eller i början av september 1934 kom vi syskon Holmbring att tillbringa ett par veckor i Bergstugan av den anledningen att min far skulle tillträda en tjänst i Villstad och familjen således flytta dit från komministerbostället i Ljungbyholm. För att vi barn inte skulle vara i vägen vid den omfattande flyttningen placerades vi hos mormor, men för att vi inte skulle gå miste om vår skolundervisning fick vi under dessa veckor också gå i byns kyrkskola. Jag var då åtta år och bör ha bevistat undervisningen i andra klass, men tyvärr har jag inget som helst minne av någon ”fröken”. Däremot minns jag att det fanns en kantor vid namn Landström vid skolan.

Jag minns över huvud taget inte särskilt mycket av skolgången annat än att jag för första gången fick kontakt med något helt oöverkomligt, som kallades multiplika-tionstabellerna, ett ord som jag inte ens kunde uttala. Med moster Anita Lindbecks och Karin Durlings envisa hjälp åstadkoms dock ett visst inlärande och när jag så småningom började i Villstads skola, som då var av B-form, ansågs att jag inte behövde gå i klass två mera utan flyttades helt sonika direkt upp i klass tre! Jag har således endast tillbringat ett par veckor i småskolans andra klass!

 

I byn på egen hand

Min bror Gunnar och jag konfirmerades båda våren 1939 och på sommaren 1940 ansågs vi tydligen tillräckligt stora – fjorton respektive femton år gamla - att ge oss ut på egen hand. Vi cyklade då de ca 15 milen från Villstad till Bergstugan, hade tält med oss och övernattade någonstans på vägen. Men väl framkomna till Bergstugan blev vi inkvarterade i Kapernaum (anexet) och var helt överlämnade åt oss själv – dock med det undantaget att vi måste passa måltiderna.

Vilken frihet vi då upplevde! Med våra cyklar kunde vi förflytta oss vart vi ville, bada och ha det skönt, träffa kamrater och vara uppe hur länge vi själva önskade. Våra kamrater dessa veckor var Kurt Rubin, son till kyrkoherde Sven Rubin i Karlstorp, och Kurts kusin Anne-Marie, vars efternamn jag tyvärr inte kommer ihåg. Kurt, som var alldeles jämnårig med oss,  hade inrättat det väl för sig. För att få vara i fred hade han vid Kolsjöns strand byggt en liten hydda eller snarare ett litet hus på ett enda rum, men med en stor veranda, som stod på pålar i strandkantens vatten.  Där höll vi ofta till, fiskade, spelade kort och lyssnade på grammofonskivor. Vid ett tillfälle hade vi också en kräftskiva där nere. Det var härliga dagar – och nätter!

Minnen från tonåren och början av vuxenlivet

Något senare under 1940-talet – jag har ingen aning om vilket år det var – besökte jag på nytt Bergstugan och de starkaste minnena jag har från detta besök är märkligt nog från den gamla lekstugan! Den hade nämligen min kusin Ulf tagit hand om, dragit in elström och inrättat en amatörradiostation, där han kunde få kontakt med radioamatörer världen runt, något som var högst imponerande. Han hade där också en skivspelare och ett stort antal jazzskivor. För första gången i mitt liv kom jag där i kontakt med jazzmusiken.  

Lekstugan 1910, Carin, Daggie, Anita, Ebba och deras barnjungfru

I slutet av 1940-talet gjorde jag min värnplikt vid flottan i Stockholm och träffade då ofta mormor där, men även några gånger under somrarna hade jag tillfälle att besöka Bergstugan. Bl a minns jag att jag vid ett tillfälle, då jag hade permission cyklade från Stockholm till Bergstugan  och tillbringade några dagar där.

Och som det sista minnet från barndoms- och ungdomstiden kan jag väl anföra det tillfälle i juli 1949, då Britta och jag som nyförlovade cyklade upp till Bergstugan, för att jag skulle få tillfälle att presentera min fästmö för mormor och den övriga släkten och visa henne byn. Förutom mormor Eva träffade vi då även moster Julia, Karin Durling och morbror Per.

Och det blev ingalunda det sista besöket i Bergstugan vare sig för Britta eller mig!

Jan-Åke Holmbring